Det är hemskt att inse hur sjuk jag egentligen var, fast ändå inte sjuk nog att jag fick behandling för det.
Så många gånger som jag låg där på toalettgolvet och tränade, och alla dom gånger jag stod på mitt rum och hoppade upp och ner i en timme... två timmar... tre timmar bara för att jag ätit nått så lite som 5 köttbullar.
Alla dom gånger jag låg på tolett golvet och spydde.

Varför såg ingen? mamma? Pappa? min kropp skrek ju efter hjälp!
Och så mycket hat,
jag hatade maten, men ändå åt jag.
och jag hatade vågen som ändå visade undervikt, ändå var jag så beoende av siffrorna.
Jag hatade att spy, men ändå gjorde jag det.
Jag hatade demonerna som skrek i mitt huvud, men ändå lyssnade jag.
Jag hatade ångesten jag fick, men ändå gjorde jag saker som framkallade den.
Jag hatade mamma och pappa, som ändå inte vill något ont
Men framför allt hatade jag mig själv så helvetet jävla mycket.

Jag älskade att känna hunger
Jag älskade känna rakbladen
Det var så mycket bättre än alla tusen knivar som gjorde ont där inne.

Jag var så stolt över mig själv när jag inte åt på 48 timmar, när jag lyckades spy och då jag vågade skära.

Det var bara med en person det var okej att äta med, bara en. Ändå fick jag ångesten, men det känndes inte lika fel att äta med henne, och jag tackar gudarna att hon gick i min klass annars hade jag aldrig ätit på skolan.
Jag åt för att folk inte skulle märka och var det någon som påpekade något skrek jag.
Ångesten åt upp mig. Jag orkade inte kämpa jag höll på ge upp.
Ett tag försökte jag begå självmord ett x antal gånger, men jag gjorde det inte och jag tackar mina vänner och pojkvän för det. Vore det inte för er skulle inte eran Jenny funnits idag.

Jag minns så väl när jag kom tillbaka till innebandyn och min tränare sa: Jenny får jag ställa en personlig fråga, du har gått ner i vikt va? minst 8 kilo.
Och jag tänkte: Va? syns det jag är ju ändå så tjock. Även fast jag visste att det var mer än 8 kilo.
Men jag sa: Nae typ bara 4 kilo...

Eller den gången då pappa sa att han ville väga mig och jag stoppade på mig dom största stenar jag kunde få på mig, i bhn, i trosorna, i fickorna, i sockarna överallt  och det visade 2 kilo mer än vad jag egentligen skulle väga.

Min kropp sviktade och mitt huvud höll på att explodera!
Jag ville ha hjälp, men ändå bad jag inte om den.

Jag mådde så fruktansvärt jävla dåligt, jag led av deprission och jag kände mig så jävla världelös
Det här är några texter jag skrev då:

Jag tar mitt liv och du ska se på
Vad händer? Jag orkar fan inte må såhär. Inte nu inte när jag egentligen ska må som bäst! Varför kan det inte bara sluta? min ångest... Depritionen... Varför kan de inte bara försvinna bort? bort från mitt liv, jag vill verkligen. Skulle det inte ha varit för 4 speciella personer skulle jag tagit mitt liv nu direkt!
vem fan vill leva om man ska få ångest varje gång man äter?
Vem fan vill leva när man inte känner sig älskad av sin familj?
Vem fan vill leva ett liv med deprition som de vore ens andra halva?
Vem fan vill leva ett liv med massa hemska minnen?
Vem fan vill leva mitt liv med allt det där inräknat +mke mer INGEN... inte änns jag....

Ni säger att jag är stark att jag klarar mycket mer
Men ni ser inte det jag ser...
Ni hör inte det jag hör...
Ni hör inte tankarna som hackar inne i mitt huvud
Ni hör inte rösterna som jag hör!
Dom som säger hur världelös jag är.
Dom som säger hur mycker jag förtjanar att dö
Dom som säger hur ful, äcklig, tjock och svag jag är.
Dom som säger att hur mycket jag än försöker kommer jag inte klara av det här.
På dagarna kan jag kontrollera dom rösterna
jag kan ignorera dom även fast det är svårt ibland.
Men inte på natten... inte när jag sover...
Förr va det bara nån gång ibland nu händer det varje natt!
Jag sover jätte oroligt.
Jag vrider och vänder och gnölar och nästan gråter.
Jag slår huvudet i väggen jag klöser jag biter tills jag vaknar
och det går inte kontrollera.
Men om jag börjar tro på mig själv
och om jag inser att jag är fin som jag är
kanske det slutar...
Men det kmr ta tid och jag vet inte om jag orkar.


Som tur är gick det över av sig själv även fast det var en annan sak som hände mig som gjorde att det gick över. Jag valde svälten och jag vet inte varför jag drabbades. Men när man nu tänker tillbaka så undrar jag hur jag orkade hålla igång att jag inte kollapsade när jag inte ätit på över 48 timmar. Även fast jag fortfarande har tankar kvar så behandlar jag dom på ett helt annat sett, jag kan ignorera dom.