.
John Frankebo
†
Det är sjukt, hur kunde det här hända,
Du var en så glad person.
Du spred så fruktansvärt mycket glädje omkring dig.
Jag önskar att du bara kunde vaka upp och se alla inlägg på din logg, och inse hur älskad du var.
Jag har inte varit med dig speciellt mycket och senaste tiden har jag varit arg på dig,
det kan jag erkänna, men nu när du är borta känns det ändå tomt på något sätt.
Minnen när vi var och fiska och på vägen hem
försökte du övertala mig hur fin jag var, men det gick inte.
Eller halloween partyt när alla bara spåra som faan.
Alla dom gånger jag du och Jens körde omkring med bilen
och alla våra snack. Eller den gången då vi köpte ica maxikorv
och jag råka spilla vitlöksås på mitt bröst och jag sa: jag gillar inte vit sås
och du höll på dö av skratt och sa: det är inte korven man blir tjock av utan såsen i påsen
Jag saknar ditt skratt John...
Jag lider med din familj och dina närmaste,
men jag vet att man aldrig kommer att glömma en sån stor förlust.
Jag tänker på dig jätte ofta och jag kan fortfarande inte förstå!
Du har alltid funnits där, och även innan jag lärde känna dig
så hade jag hör talats om dig!
Denna stad kommer alltid minnas dig.
Du är så saknad av så många och du kommer alltid finnas i våra hjärtan
jag hoppas vi ses igen
Ta hand om dig i himelen nu
Vår ängel
Jag har alltid älskat denna bild på dig och Conny!
Du var så glad och det är så vi minns dig!
†
Det är sjukt, hur kunde det här hända,
Du var en så glad person.
Du spred så fruktansvärt mycket glädje omkring dig.
Jag önskar att du bara kunde vaka upp och se alla inlägg på din logg, och inse hur älskad du var.
Jag har inte varit med dig speciellt mycket och senaste tiden har jag varit arg på dig,
det kan jag erkänna, men nu när du är borta känns det ändå tomt på något sätt.
Minnen när vi var och fiska och på vägen hem
försökte du övertala mig hur fin jag var, men det gick inte.
Eller halloween partyt när alla bara spåra som faan.
Alla dom gånger jag du och Jens körde omkring med bilen
och alla våra snack. Eller den gången då vi köpte ica maxikorv
och jag råka spilla vitlöksås på mitt bröst och jag sa: jag gillar inte vit sås
och du höll på dö av skratt och sa: det är inte korven man blir tjock av utan såsen i påsen
Jag saknar ditt skratt John...
Jag lider med din familj och dina närmaste,
men jag vet att man aldrig kommer att glömma en sån stor förlust.
Jag tänker på dig jätte ofta och jag kan fortfarande inte förstå!
Du har alltid funnits där, och även innan jag lärde känna dig
så hade jag hör talats om dig!
Denna stad kommer alltid minnas dig.
Du är så saknad av så många och du kommer alltid finnas i våra hjärtan
jag hoppas vi ses igen
Ta hand om dig i himelen nu
Vår ängel
Jag har alltid älskat denna bild på dig och Conny!
Du var så glad och det är så vi minns dig!
Du är så saknad jag finner inga ord,
hur många som sitter och fäller tårar utav blod, jag mena,
jag skulle bara vilja se dig le igen,
vi träffas allt för sällan men du var en riktig vän,
och de gånger jag träffa dig så stöttade du mig,
sa saker till mig som gjorde mig glad det var sån som du var,
jag minns vad du sa hur du ville följa med nån da, när jag spelade in men det blev aldrig av,
jag har inte glömt vad jag sa (självklart)
så jag gör det här för dig, jag vet att du lyssnar,
jag vet att du ser mig när solen träffar mitt fönster
och att du ser hur vi saknar dig och hur vi sörjer,
en underbar person alltid glad och snäll, och ja som dom andra,
jag fattar inte att det har hänt men jag vill att du ska veta att jag alltid var din vän
och att jag hoppas att du får det bra där uppe i himelen
Aldrig någonsin att vi glömmer dig
Jag tänder ett ljus för dig i skrivande stund, och jag hoppas att du nu har fått finna ditt lugn,
och jag låter lågan brinna som glädjen som du gav,
och jag önskar att jag kände till hur ville de va,
önskar jag visste om du bar på någon smärta,
med detta ska du veta, du har lämnat spår i vårat hjärtan,
och länge lever du kvar i våran stad,
det kommer att gå prat om hur fin person du var ,
och minnen som du skapa hos dina nära och kära,
det är minnen som dom kommer bära kvar i sina hjärtan,
du är så sjukt saknad av så många här,
ingen människa förtjänar att det skulle bli såhär,
jag hoppas alla förstår, hur illa det kan gå,
när man inte ser att en männsiska döljer sina sår,
vi saknar dig så mycket snälla kan du komma hem,
John Frankebo,
jag glömmer aldrig dig min vän
Aldrig någonsin att vi glömmer dig
hur många som sitter och fäller tårar utav blod, jag mena,
jag skulle bara vilja se dig le igen,
vi träffas allt för sällan men du var en riktig vän,
och de gånger jag träffa dig så stöttade du mig,
sa saker till mig som gjorde mig glad det var sån som du var,
jag minns vad du sa hur du ville följa med nån da, när jag spelade in men det blev aldrig av,
jag har inte glömt vad jag sa (självklart)
så jag gör det här för dig, jag vet att du lyssnar,
jag vet att du ser mig när solen träffar mitt fönster
och att du ser hur vi saknar dig och hur vi sörjer,
en underbar person alltid glad och snäll, och ja som dom andra,
jag fattar inte att det har hänt men jag vill att du ska veta att jag alltid var din vän
och att jag hoppas att du får det bra där uppe i himelen
Aldrig någonsin att vi glömmer dig
Jag tänder ett ljus för dig i skrivande stund, och jag hoppas att du nu har fått finna ditt lugn,
och jag låter lågan brinna som glädjen som du gav,
och jag önskar att jag kände till hur ville de va,
önskar jag visste om du bar på någon smärta,
med detta ska du veta, du har lämnat spår i vårat hjärtan,
och länge lever du kvar i våran stad,
det kommer att gå prat om hur fin person du var ,
och minnen som du skapa hos dina nära och kära,
det är minnen som dom kommer bära kvar i sina hjärtan,
du är så sjukt saknad av så många här,
ingen människa förtjänar att det skulle bli såhär,
jag hoppas alla förstår, hur illa det kan gå,
när man inte ser att en männsiska döljer sina sår,
vi saknar dig så mycket snälla kan du komma hem,
John Frankebo,
jag glömmer aldrig dig min vän
Aldrig någonsin att vi glömmer dig
i need i need i need
Fan vad jag vill ha mockastövlar med fransar! så sjukt snyggt!
Måste ha!
Jag vill ha en sån tatuering på fingret jag skämtar inte vad tycker ni ?? =)
Det ända som hindrar mig är att det kanske blir svårare att få jobb...
Det ända som hindrar mig är att det kanske blir svårare att få jobb...
i hate you
Sitter nu på skolan,har sista lektionen! och jag orkar fan inte den här dagen var dryg som fan! jag tycker bara att skolan ska ta SLUUUUUTT!!!
I helgen så blire KRRROOOOGEN på 5ive i Umeå med massa fina människor längtar som fan!
I helgen så blire KRRROOOOGEN på 5ive i Umeå med massa fina människor längtar som fan!
I'm not upset that you lied to me, I'm upset that from now on I can't believe you
GODMORGON!!! uppe med tuppen och gör mig klar för skolan! Men imorgon är det fredag och det känns kaaalaaas!!
Fotografering
Tänkte lägga in bilder från när Hanna Marklund fotade mig i indiantema
Foto/redigering - Hanna Marklund
Foto/redigering - Hanna Marklund
Show me theres a way to beat the monster!
Det är hemskt att inse hur sjuk jag egentligen var, fast ändå inte sjuk nog att jag fick behandling för det.
Så många gånger som jag låg där på toalettgolvet och tränade, och alla dom gånger jag stod på mitt rum och hoppade upp och ner i en timme... två timmar... tre timmar bara för att jag ätit nått så lite som 5 köttbullar.
Alla dom gånger jag låg på tolett golvet och spydde.
Varför såg ingen? mamma? Pappa? min kropp skrek ju efter hjälp!
Och så mycket hat,
jag hatade maten, men ändå åt jag.
och jag hatade vågen som ändå visade undervikt, ändå var jag så beoende av siffrorna.
Jag hatade att spy, men ändå gjorde jag det.
Jag hatade demonerna som skrek i mitt huvud, men ändå lyssnade jag.
Jag hatade ångesten jag fick, men ändå gjorde jag saker som framkallade den.
Jag hatade mamma och pappa, som ändå inte vill något ont
Men framför allt hatade jag mig själv så helvetet jävla mycket.
Jag älskade att känna hunger
Jag älskade känna rakbladen
Det var så mycket bättre än alla tusen knivar som gjorde ont där inne.
Jag var så stolt över mig själv när jag inte åt på 48 timmar, när jag lyckades spy och då jag vågade skära.
Det var bara med en person det var okej att äta med, bara en. Ändå fick jag ångesten, men det känndes inte lika fel att äta med henne, och jag tackar gudarna att hon gick i min klass annars hade jag aldrig ätit på skolan.
Jag åt för att folk inte skulle märka och var det någon som påpekade något skrek jag.
Ångesten åt upp mig. Jag orkade inte kämpa jag höll på ge upp.
Ett tag försökte jag begå självmord ett x antal gånger, men jag gjorde det inte och jag tackar mina vänner och pojkvän för det. Vore det inte för er skulle inte eran Jenny funnits idag.
Jag minns så väl när jag kom tillbaka till innebandyn och min tränare sa: Jenny får jag ställa en personlig fråga, du har gått ner i vikt va? minst 8 kilo.
Och jag tänkte: Va? syns det jag är ju ändå så tjock. Även fast jag visste att det var mer än 8 kilo.
Men jag sa: Nae typ bara 4 kilo...
Eller den gången då pappa sa att han ville väga mig och jag stoppade på mig dom största stenar jag kunde få på mig, i bhn, i trosorna, i fickorna, i sockarna överallt och det visade 2 kilo mer än vad jag egentligen skulle väga.
Min kropp sviktade och mitt huvud höll på att explodera!
Jag ville ha hjälp, men ändå bad jag inte om den.
Jag mådde så fruktansvärt jävla dåligt, jag led av deprission och jag kände mig så jävla världelös
Det här är några texter jag skrev då:
Jag tar mitt liv och du ska se på
Vad händer? Jag orkar fan inte må såhär. Inte nu inte när jag egentligen ska må som bäst! Varför kan det inte bara sluta? min ångest... Depritionen... Varför kan de inte bara försvinna bort? bort från mitt liv, jag vill verkligen. Skulle det inte ha varit för 4 speciella personer skulle jag tagit mitt liv nu direkt!
vem fan vill leva om man ska få ångest varje gång man äter?
Vem fan vill leva när man inte känner sig älskad av sin familj?
Vem fan vill leva ett liv med deprition som de vore ens andra halva?
Vem fan vill leva ett liv med massa hemska minnen?
Vem fan vill leva mitt liv med allt det där inräknat +mke mer INGEN... inte änns jag....
Ni säger att jag är stark att jag klarar mycket mer
Men ni ser inte det jag ser...
Ni hör inte det jag hör...
Ni hör inte tankarna som hackar inne i mitt huvud
Ni hör inte rösterna som jag hör!
Dom som säger hur världelös jag är.
Dom som säger hur mycker jag förtjanar att dö
Dom som säger hur ful, äcklig, tjock och svag jag är.
Dom som säger att hur mycket jag än försöker kommer jag inte klara av det här.
På dagarna kan jag kontrollera dom rösterna
jag kan ignorera dom även fast det är svårt ibland.
Men inte på natten... inte när jag sover...
Förr va det bara nån gång ibland nu händer det varje natt!
Jag sover jätte oroligt.
Jag vrider och vänder och gnölar och nästan gråter.
Jag slår huvudet i väggen jag klöser jag biter tills jag vaknar
och det går inte kontrollera.
Men om jag börjar tro på mig själv
och om jag inser att jag är fin som jag är
kanske det slutar...
Men det kmr ta tid och jag vet inte om jag orkar.
Som tur är gick det över av sig själv även fast det var en annan sak som hände mig som gjorde att det gick över. Jag valde svälten och jag vet inte varför jag drabbades. Men när man nu tänker tillbaka så undrar jag hur jag orkade hålla igång att jag inte kollapsade när jag inte ätit på över 48 timmar. Även fast jag fortfarande har tankar kvar så behandlar jag dom på ett helt annat sett, jag kan ignorera dom.
Så många gånger som jag låg där på toalettgolvet och tränade, och alla dom gånger jag stod på mitt rum och hoppade upp och ner i en timme... två timmar... tre timmar bara för att jag ätit nått så lite som 5 köttbullar.
Alla dom gånger jag låg på tolett golvet och spydde.
Varför såg ingen? mamma? Pappa? min kropp skrek ju efter hjälp!
Och så mycket hat,
jag hatade maten, men ändå åt jag.
och jag hatade vågen som ändå visade undervikt, ändå var jag så beoende av siffrorna.
Jag hatade att spy, men ändå gjorde jag det.
Jag hatade demonerna som skrek i mitt huvud, men ändå lyssnade jag.
Jag hatade ångesten jag fick, men ändå gjorde jag saker som framkallade den.
Jag hatade mamma och pappa, som ändå inte vill något ont
Men framför allt hatade jag mig själv så helvetet jävla mycket.
Jag älskade att känna hunger
Jag älskade känna rakbladen
Det var så mycket bättre än alla tusen knivar som gjorde ont där inne.
Jag var så stolt över mig själv när jag inte åt på 48 timmar, när jag lyckades spy och då jag vågade skära.
Det var bara med en person det var okej att äta med, bara en. Ändå fick jag ångesten, men det känndes inte lika fel att äta med henne, och jag tackar gudarna att hon gick i min klass annars hade jag aldrig ätit på skolan.
Jag åt för att folk inte skulle märka och var det någon som påpekade något skrek jag.
Ångesten åt upp mig. Jag orkade inte kämpa jag höll på ge upp.
Ett tag försökte jag begå självmord ett x antal gånger, men jag gjorde det inte och jag tackar mina vänner och pojkvän för det. Vore det inte för er skulle inte eran Jenny funnits idag.
Jag minns så väl när jag kom tillbaka till innebandyn och min tränare sa: Jenny får jag ställa en personlig fråga, du har gått ner i vikt va? minst 8 kilo.
Och jag tänkte: Va? syns det jag är ju ändå så tjock. Även fast jag visste att det var mer än 8 kilo.
Men jag sa: Nae typ bara 4 kilo...
Eller den gången då pappa sa att han ville väga mig och jag stoppade på mig dom största stenar jag kunde få på mig, i bhn, i trosorna, i fickorna, i sockarna överallt och det visade 2 kilo mer än vad jag egentligen skulle väga.
Min kropp sviktade och mitt huvud höll på att explodera!
Jag ville ha hjälp, men ändå bad jag inte om den.
Jag mådde så fruktansvärt jävla dåligt, jag led av deprission och jag kände mig så jävla världelös
Det här är några texter jag skrev då:
Jag tar mitt liv och du ska se på
Vad händer? Jag orkar fan inte må såhär. Inte nu inte när jag egentligen ska må som bäst! Varför kan det inte bara sluta? min ångest... Depritionen... Varför kan de inte bara försvinna bort? bort från mitt liv, jag vill verkligen. Skulle det inte ha varit för 4 speciella personer skulle jag tagit mitt liv nu direkt!
vem fan vill leva om man ska få ångest varje gång man äter?
Vem fan vill leva när man inte känner sig älskad av sin familj?
Vem fan vill leva ett liv med deprition som de vore ens andra halva?
Vem fan vill leva ett liv med massa hemska minnen?
Vem fan vill leva mitt liv med allt det där inräknat +mke mer INGEN... inte änns jag....
Ni säger att jag är stark att jag klarar mycket mer
Men ni ser inte det jag ser...
Ni hör inte det jag hör...
Ni hör inte tankarna som hackar inne i mitt huvud
Ni hör inte rösterna som jag hör!
Dom som säger hur världelös jag är.
Dom som säger hur mycker jag förtjanar att dö
Dom som säger hur ful, äcklig, tjock och svag jag är.
Dom som säger att hur mycket jag än försöker kommer jag inte klara av det här.
På dagarna kan jag kontrollera dom rösterna
jag kan ignorera dom även fast det är svårt ibland.
Men inte på natten... inte när jag sover...
Förr va det bara nån gång ibland nu händer det varje natt!
Jag sover jätte oroligt.
Jag vrider och vänder och gnölar och nästan gråter.
Jag slår huvudet i väggen jag klöser jag biter tills jag vaknar
och det går inte kontrollera.
Men om jag börjar tro på mig själv
och om jag inser att jag är fin som jag är
kanske det slutar...
Men det kmr ta tid och jag vet inte om jag orkar.
Som tur är gick det över av sig själv även fast det var en annan sak som hände mig som gjorde att det gick över. Jag valde svälten och jag vet inte varför jag drabbades. Men när man nu tänker tillbaka så undrar jag hur jag orkade hålla igång att jag inte kollapsade när jag inte ätit på över 48 timmar. Även fast jag fortfarande har tankar kvar så behandlar jag dom på ett helt annat sett, jag kan ignorera dom.
I have an attitude against you because i will never deal with your bullshit, sweetheart
Jag är trött på det här, jag förvandlas till svarta fåret
som en blödande tjur och ni blev ju matadoren...
Jag är så jävla less på er
och jag tänker fan inte sitta och ta massa skit längre...
FRIDAYY!!
sorry... igen
HAHA nu haar jag inte skrivit på typ 3000000 år igen. im sorry. Men assså jag har ju faktiskt ingen dator. Nu sitter jag på skolan och har fotografisk bild haha sämst men ändå. Äntligen fredag och tänkt att bli ferre men icket när man inte har pengar... jävla studiebidrag .
HAHAHAHA ALLVARLIGT!!!! JAG DÖÖÖÖR!
HAHAHAHA ALLVARLIGT!!!! JAG DÖÖÖÖR!
